Vilken verksamhet har jag att skriva råd?
Det är vad jag har frågat mig själv de senaste månaderna. Helvete, jag vet inte ens hur jag hamnade i denna nisch.
Allt började med skrivtips, och nästa sak jag visste, jag säger åt folk att föra journaler och vakna tidigt som om jag vore nästa Ali Abdaal.
Och när jag ser tillbaka inser jag att varje inlägg jag har lagt ut sedan 2020 har varit inget annat än performativt.
Jag ser tillbaka på inlägg före 2020 och minns tiderna då jag visste ingen skulle läsa mitt arbete. Åh, vad jag tyckte om att skriva bara för sakens skull. Inget behov av clickbaity-titlar eller attraktiva bilder. Bara jag som uttrycker mig utan att bry sig i världen.
Mer och mer finner jag mig själv att söka någonstans där jag kan skriva utan att behöva presentera mitt arbete genom en serie bedömningar. Och det är ett faktum som jag blir allt mer medveten om nu när jag är tillbaka i förlagsbranschen.
Jag brukade bara skriva och gå. Ironiskt nog var det det som fick mig till min första skrivspelning. Idag antar jag mig själv med frågor som ingen annan skulle bry sig om. Förutom mig.
Skulle jag slösa bort någons tid? Är ämnet stötande? Kommer de att ta reda på hur medioker jag verkligen är för någon som ska ha skrivit professionellt i över ett decennium?
Så däri ligger problemet: jag har fastnat för ett visst sätt att blogga och jag är för rädd för att förlora det jag har byggt.
Jag tittar på författare jag respekterar som Mark Manson, Allie Brosh och Tim Urban. Jag ser hur de har bleknat in i bloggande solnedgången (mest på grund av en bokaffär). Och jag undrar om jag är avsedd för samma väg – utan åtföljande framgång.
Men det kanske är mitt mål. Att någon gång sluta blogga. Eller mer specifikt, att utvecklas till andra medier eller sätt att leva.
Kanske betyder det att jag kanaliserar min inre Seth Godin och skickar kortare inlägg varje dag. Kanske, som Pete, det innebär att fokusera mindre på bloggen och mer på att skriva romaner. Kanske kommer jag äntligen igång med att bygga skrivande masterminds och seminarier. jag vet inte.
Allt jag vet är att jag kommer att luta mig mot förändring. Att inte vara rädd för att ändra saker. Och framför allt, att bygga något som inte är bundet av siffror, åsikter eller vad jag tycker att jag “borde” göra i den litterära framgångens namn.
Och det är kanske här jag påminner dig om att hitta ett hantverk där du inte står i tacksamhet för någon annan. Inte en redaktör, inte din publik, inte ens din husdjursget.
Du förtjänar en plats där du ärligt kan uttrycka dig själv samtidigt som du upptäcker vem du verkligen är genom den processen. Och om folk följer med på åkturen, så coolt.
Kanske markerar detta inlägg början på ett slut. Jag kanske saboterar själv. Men om jag inte börjar skriva för min egen skull på bloggen, då vet jag inte var jag annars kommer att kunna.
Det här är vad som händer om du klickar på knappen nedan: du ger mig ett e-postmeddelande som jag kan nå dig på, och jag skickar dig exklusivt innehåll som detta var fjortonde dag. Jag kanske skickar en gratisbit till dig, kanske inte. Det är allt det är.
